Mannen berättade att där sitter de i väntan på natten. Somnar de kommer en vakt och väcker dem. Allt är stängt mellan kl 02 och 03 på natten och då måste man gå ut och "vandra". Mannen som berättade detta för mig är 62 år gammal. Han har varit hemlös ett år. Han berättar om var man ibland kan få mat, hårklippning och tvätta. Men organisationerna är inte samordnade. Och ingen har öppet på natten. Det har de i Göteborg. Där turas kyrkorna om att öppna så de hemlösa får ligga ner och sova med tak över huvudet på natten. De tvingas inte ut i natten med sin sovsäck.
Mannen jag pratar med hade tagit ut tidig pension vid 61 år och har nu en inkomst på drygt 4000 kr per månad. Han har jobbat sedan 70-talet, med tillfälliga anställningar och inom låglöneyrken som restaurang, måleri, vaktmästeri. Detta har tydligen inte genererat mycket till pensionen.
Han är rädd om sin hälsa och dricker inte alkohol. Också för att vara skärpt, eftersom det är tufft att leva på gatan. Många blir rånade av unga killar. Kvinnorna är ännu mer utsatta, menar mannen, då de även riskerar att bli våldtagna.
Några av ungdomsgängen påminner till det yttre med några av de nyanlända som jag träffat eller lärt känna i Lund. Men deras kroppshållning, ansikte och blick gör att de ändå ser helt annorlunda ut. Här finns inga milda, glada leenden. Ingen mjukhet alls. Stel gång, raka nackar, hårda blickar. Några har "stenansikten" som ser helt avskurna ut från empati och tillit. Jag flyttar handväskan så den hänger innanför min jacka när jag går mot perrongen. Men jag vill inte vara rädd. Jag tänker det är synd om dem. De har ingen mamma eller pappa i närheten. Kanske inga vuxna. Jag tänker på projektet Kulturbruk i Lund som engagerat ett 20-tal unga ensamkommande och nästa lika många vuxna svenskar under två odlingssäsonger. Och alla andra föreningar i Lund som finns och fångar upp. Men ändå inte räcker till för att alla ska bli trygga. Plötsligt blir någon utvisad eller måste flytta.
Jag tänker på hur bedrövligt det ser ut. Och vilken utmaning vi lever med.
Mannen jag pratar med hade tagit ut tidig pension vid 61 år och har nu en inkomst på drygt 4000 kr per månad. Han har jobbat sedan 70-talet, med tillfälliga anställningar och inom låglöneyrken som restaurang, måleri, vaktmästeri. Detta har tydligen inte genererat mycket till pensionen.
Han är rädd om sin hälsa och dricker inte alkohol. Också för att vara skärpt, eftersom det är tufft att leva på gatan. Många blir rånade av unga killar. Kvinnorna är ännu mer utsatta, menar mannen, då de även riskerar att bli våldtagna.
Vi ser några ungdomsgäng dra förbi där vi sitter. "De spanar", sa han. För någon månad sedan blev mannen vid bordet intill nedslagen och rånad på 9000 kr som han just tagit ut från bankomaten. Han var rädd i flera veckor och vågade inte gå ut. Det tog hårt på honom.
Några av ungdomsgängen påminner till det yttre med några av de nyanlända som jag träffat eller lärt känna i Lund. Men deras kroppshållning, ansikte och blick gör att de ändå ser helt annorlunda ut. Här finns inga milda, glada leenden. Ingen mjukhet alls. Stel gång, raka nackar, hårda blickar. Några har "stenansikten" som ser helt avskurna ut från empati och tillit. Jag flyttar handväskan så den hänger innanför min jacka när jag går mot perrongen. Men jag vill inte vara rädd. Jag tänker det är synd om dem. De har ingen mamma eller pappa i närheten. Kanske inga vuxna. Jag tänker på projektet Kulturbruk i Lund som engagerat ett 20-tal unga ensamkommande och nästa lika många vuxna svenskar under två odlingssäsonger. Och alla andra föreningar i Lund som finns och fångar upp. Men ändå inte räcker till för att alla ska bli trygga. Plötsligt blir någon utvisad eller måste flytta.
Vi pratar också om EU-migranterna. Och polackerna som har jobb men som ändå dyker upp och äter gratis soppa. Och om Sverigedemokraterna. Mannen jag pratar med håller med Sverigedemokraterna i många av deras uttalanden men kommer inte rösta på dem. Men vi förstår varför folk gör det. Folk tittar inte på ideologier, lyssnar bara på uttalanden.
Jag tänker på hur bedrövligt det ser ut. Och vilken utmaning vi lever med.
Mängder av unga som inte får omsorg och trygghet - både svenskfödda barn och nyanlända.
Mängder av nyblivna pensionärer som inte har råd med de hyror som finns på marknaden idag. "Jag behöver inte mycket, bara ett krypin", som mannen jag pratade med sa. "Jag var inneboende hos en dam men hon ville ha över 3000 kr i hyra för ett enkelt rum." Det går ju inte med min inkomst. jag frågade om de inte kunde gå ihop och hyra något större gemensamt. "De flesta som sitter här klarar inte av en kreditprövning" och kan inte hyra en bostad.
Till detta har vi mängder av yrkesarbetande människor som inte hinner med att "leva" i sin vardag utan spenderar inkomsterna på "weekendresor" och konsumtion av prylar. Några kanske har två eller tre bostäder - ett i stan, ett på landet och ett utomlands.
Jag tänker på de bonusar som delas ut till de stora företagens styrelseproffs och VD:ar. Eller en helt vanlig lärarlön.
De rika vill inte ha oss i sina områden, säger mannen. Bredvid mannen som blev rånad står en kvinna med krum rygg. Kanske är hon bortåt 80 år. Stilig, trots sin krumma rygg och hemlöshet.
Jag fantiserar om en rörelse av "nybyggare" - unga och gamla - som bygger sina egna bostäder, där det finns plats för odling och höns. Eller kommunalt ägda företag som planerar och bygger ihop med kommunens invånare - och då menar jag inte de med en månadsinkomst på över 20000 kr eller ens 10000 kr, utan de med mycket lägre inkomst. Jag tänker på den trygghet som en basinkomst / medborgarlön skulle kunna ge. Men jag vet inte om det skulle funka. Men tänk om en basinkomst skulle medföra att folk slutade råna andra. Bara det vore ju en enorm vinst.
De rika vill inte ha oss i sina områden, säger mannen. Bredvid mannen som blev rånad står en kvinna med krum rygg. Kanske är hon bortåt 80 år. Stilig, trots sin krumma rygg och hemlöshet.
Jag fantiserar om en rörelse av "nybyggare" - unga och gamla - som bygger sina egna bostäder, där det finns plats för odling och höns. Eller kommunalt ägda företag som planerar och bygger ihop med kommunens invånare - och då menar jag inte de med en månadsinkomst på över 20000 kr eller ens 10000 kr, utan de med mycket lägre inkomst. Jag tänker på den trygghet som en basinkomst / medborgarlön skulle kunna ge. Men jag vet inte om det skulle funka. Men tänk om en basinkomst skulle medföra att folk slutade råna andra. Bara det vore ju en enorm vinst.
Mannen jag pratade med ser fram emot när han uppnår riktig pensionsålder. Då finns möjlighet att söka bostadsbidrag och medel ur olika fonder. Han skulle kunna ta emot socialbidrag, men det är han för stolt för. Istället ställde han upp och blev intervjuad av TV4 för att berätta om hemlösas situation. Någon tog initiativ till en insamling. Insamlingen ledde till att mannen jag pratar med fick 30000 kr för att klara vintern. Med pengarna valde han att resa till Portugal. Där går det att klara sig längre på 30000 kr än i Sverige. Jag ser han ser frisk och solbränd ut, men lite mager. Han kom hem i onsdags. Trodde våren skulle ha kommit nu men det är ju fortfarande minusgrader ute. Han bär med sig minnen av vandringar i berg och längs med hav. När jag tog fram en apelsin tackande han nej till några klyftor, men sa den luktade gott och påminde om apelsinerna i Portugal som han kunde plocka direkt från träden. I Portugal, säger han, är många fattiga. Där är det vanligt att ha en månadsinkomst på 500 Euro. De unga män han mötte var vänliga och hjälpsamma. Och snälla mot kvinnor. "Så det finns alltid som utväg att flytta dit". Säger mannen jag pratar med. Som skulle kunna vara någons extramorfar. Han är vänlig och hjälpsam och är nog en resurs för flera av de människor som sitter runtom oss. När jag går önskar jag dem lycka till - mannen med solbrännan och den hostande kvinnan bredvid, med de två små hundarna. Hon som gillar mintchoklad.
Väl på tåget kan jag äntligen ladda min mobiltelefon. Den har varit "död" ett par timmar. De hemlösa hade två tips på centralstationen: En automat där en laddning kostar 20 eller 40 kr eller ett kafé där en kopp kaffe kostar 18 kronor och där man får låna ett uttag. "Och då får man påtår också." På tåget kan jag ladda gratis och konstaterar att allt blir lätt mycket dyrt som hemlös. Kudden är ljuvligt mjuk och täcket rent. Jag hinner skicka en tacksam tanke till universum innan jag somnar.
Väl på tåget kan jag äntligen ladda min mobiltelefon. Den har varit "död" ett par timmar. De hemlösa hade två tips på centralstationen: En automat där en laddning kostar 20 eller 40 kr eller ett kafé där en kopp kaffe kostar 18 kronor och där man får låna ett uttag. "Och då får man påtår också." På tåget kan jag ladda gratis och konstaterar att allt blir lätt mycket dyrt som hemlös. Kudden är ljuvligt mjuk och täcket rent. Jag hinner skicka en tacksam tanke till universum innan jag somnar.
