Första spadtaget... för mer lokal mat?

Första spadtaget för södra Brunnshög

Lund har i många år planerat stadsdelen Brunnshög som ska växa i nordost. Igår togs "första spadtaget" och jag var inbjuden. Flera inom kommunen vet att jag har ett starkt engagemang för jordklotet så jag blev glad för inbjudan.

Dialogpartner

År 2010 tror jag det var som jag såg första broschyren om den nya stadsdelen. Jag tyckte det såg fint ut. Roligt och spännande att vi skulle få ett så modernt område i Lund - med gröna väggar och gröna tak, spårväg och solpaneler... Men jag var också lite frågande: Hur såg kommunens tankar ut kring att bygga på den "goda jorden"? När kommunen bjöd in till medborgardialog lyfte jag upp mina frågor kring livsmedelsresiliens. Dialogen med Lunds kommun och "Brunnshögskontoret" har levt vidare. Bland annat bjöds jag med till nordisk konferens i Århus 2015.

Min ogödda morot och Davids "guldvatten"-gödda morot fick belysa värdet av att ta vara på urin.
Foto: Spårväg Lund C - ESS

Illustrerade med "pinkhink" och morötter
Jag kände mig lite kluven och tänkte först inte vara med på "Första spadtaget". Men jag tackade ja till inbjudan och valde att använda tillfället till att prata om vikten av kretslopp, om materialval, urinseparering och regnvatteninsamling. Efteråt sa någon att hon aldrig kommer kunna se en yogurthink utan att tänka på min "pinkhink".

Dyr bygglek?
Byggherrar och politiker berättade om höga ambitionen och goda intentioner. Solceller och grönska på nästan alla tak. Trä gör intåg som konstruktionsmaterial. Sydsvenskan rapporterade.

När en av de kommunanställda arkitekterna visade en visualisering av Södra Brunnshög på stor bildskärm så fick jag en känsla av att detta vi håller på med är en världsfrånvänd lek, som ett jättedyrt vuxen-Lego eller SimCity. Vem ska bo där? När Didrik, den sexårige grävskopeföraren, fick frågan svarade han att "Många nya kommer till staden och behöver någonstans att bo." Jag tänkte på alla nyanlända flyktingar - och kommande års flyktingar.

För mig symboliserar min morot och spade hur hållbar stadsutveckling måste inkludera ett resilienstänk.
Foto: Brunnshög 

På gruppfotot hade jag inte förväntat mig att jag skulle vara med. Men då de ropade efter mig och då jag tagit med en fin jättemorot så tänkte jag moroten kunde få symbolisera att vi nu tar spadtag på värdefull åkermark. Stadsutveckling måste ske med medvetenhet om kretslopp och resiliens. Här kan vi ge utrymme för cirkulära system som möjliggör både hållbar konsumtion och hållbar produktion.

Entreprenörer nyfikna på fiskodling inger hopp
Inför ceremonin uppdaterade jag mig lite om Brunnshög. Bland nyheterna från augusti läste jag att markanvisningstävlingen för etapp 1 vunnits av bland andra Sydö för sina planer "Att pröva lokal produktion av inomhusodlad fisk och växter och sälja på plats". Jag hann träffa Sydös Mikael och Hannah strax före ceremonin. Eftersom landbaserad fiskodling kan bidra till att rädda världshav ingav mötet med dem hopp.

Äkta spadtag levererar potatis och sorterar tankar
Efter "första spadtaget" begav jag mig till odlingen vid Brunnshög för att gräva på riktigt, skörda, rensa ogräs och rensa tankar. Tankarna rusade.
Inför "första spadtaget" blev jag ombedd att skriva några rader om min anknytning till Brunnshög. Jag skrev ett PS med reflektioner och sammanfattning av många års engagemang, tankar och visioner. Här är det som jag skrev men valde att inte säga - inte vid detta tillfälle.

Potatis odlad i jord med maskar och mikroorganismer som medarbetare.

Den goda jorden blir bostäder och kontor - eller en lokal vitamininjektion?
Jag har länge varit medveten om att den tunga goda lerjorden har ett unikt värde - laddad med mineraler från musselskal och andra djur från en tid då Lund låg under vatten. Jag vet att hela den industriella världens livsmedelsförsörjning är oerhört beroende av fossil olja (konstgödning, besprutning, produktion, transporter, förpackningar,...). Jag har också hört att skulle vägnät eller sjöfart stängas av, som följd av exempelvis brist på billig olja eller annan kris, så skulle våra butikshyllor stå tomma efter ca tre dagar. Jag skrev ner mina frågor kring livsmedelsresiliens när kommunen bjöd in till medborgardialog. Jag räknade ut att med konventionell odling skulle Lund kunna försörja alla sina invånare med mat på en smal rand av odlingsmark där den yttre cirkelranden ligger på en radie 5 km räknat från centrum. Det vill säga om vi äter i huvudsak veganskt + vilt, naturbeteskött och smådjur som höns och kanin (i snitt 20 kg kött/person och år). Med den kost vi äter idag behöver Lundaborna markytor motsvarande en radie som inkräktar på mark som tillhör Malmö, Staffanstorp, Eslöv, ... Hur kan vi då försvara bygge av hus, vägar och parkeringsplatser på jordbruksmark?
Vision: Tillväxt räknas inte längre genom ökning i antalet invånare i kommunen och ökad BNP. Grönytor i staden hotas inte längre av förtätning. Skolbarn behöver inte ha sina raster på taken för att få solljus. Folk spenderar inte längre 110 minuter per dygn i transporter. Tillväxt räknas istället i hur väl en kommun lyckas vara självförsörjande med avseende på livsmedel, energi, byggmaterial och arbetskraft. Målet är inte lägre att öka "mobilisation", snarare att öka "localisation". Samarbeten etableras mellan tätort och landsbygd eftersom det är landsbygden som står för en stor del av försörjningen av råvaror samt omhändertagandet av tätortens avfall. Ruralisering är en växande trend och stadsplanerarna blir samhällsplanerare som myser när de räknar ihop summan av valda resiliensindikatorer. 

ESS och solrosor

Den radioaktiva forskningsanläggningen ger "fjäder i hatten" - eller blir en "väckarklocka"?
Jag läste på om ESS för tre år sedan. Det var en insändare skriven av en av mina lärare från LTH, nu pensionerad professor, som väckte mig 2014. Jag skrev till Strålskyddsmyndigheten och frågade om 7 ton radioaktivt avfall betraktas som mycket? Svaret var Ja."Radioaktivt avfall från den planerade ESS-anläggningen skulle både volyms- och aktivitetsmässigt vida överstiga de mängder och aktiviteter av radioaktivt avfall från icke-kärntekniska anläggningar som idag går till slutförvaring."
Enligt planen 2014 skulle målhjulet i ESS-anläggningen, bestående av 7 ton volfram, bytas ut var femte år och och fraktas till slutförvaring eftersom det kommer vara radioaktivt i åratal. Var och hur var ännu inte beslutat. Likaså blir delar av de sex meter tjocka väggarna som omger forskningsanläggningen radioaktiva och måste även de förvaras i hundratals (tusentals?) år efter rivning. 

Stora delar av Brunnshögssatsningen bygger ju bl.a. på verksamheten kring ESS - så vem vill plinga i väckarklockan om inte en pensionerad professor? Jag hade inte orken att ta det vidare då. Lunds naturskyddsförening gör tappra försök, det senaste ett öppet brev daterat 29 december 2016. Men vilken tjänsteman eller politiker är modig nog att ta upp debatten? Tänk på alla arbetstillfällen! Och vi vill ju inte riskera förlora jobben, förlora väljare och tappa fjädern ur hatten! Säkert kommer vi på nya tekniska lösningar i framtiden!
Vision: Tänk om småskaligt jordbruk med ätbara skogsdungar, frukt och grönsaker, hönor och ankor omgärdade Lund. De storskaliga odlingarna med betor till socker, korn till sprit, raps till bränsle skulle kunna ligga på en yttre ring runt tätorterna istället för i stadsbrynet - om vi nu behöver så mycket socker och sprit. 

Med intensivodling av grönsaker och förädling därtill kan varje hektar i stadsbrynet utan vidare sysselsätta och ge inkomster till mer än en person. Med ett lapptäcke av småjordbruk runt Lund skulle tusentals arbetstillfällen kunna bli verklighet och kommuninnevånarna skulle studsa runt pigga av färska vitaminer och mineraler. Det skulle bli vanligare att arbeta halvtid för lön och halvtid för självförsörjning, dela sin tid mellan odling och kontor/fabrik/vård/skola. Bättre kost, frisk luft, motion och balans i tillvaron skulle få sjuktal att minska drastiskt. På min gamla maskinsektion på LTH skulle framtidens effektiva småskaliga muskeldrivna och soldrivna jordbruksmaskiner utvecklas. Lund universitet och LTH skulle bli världsledande på lösningar för lokala och kretsloppsanpassade (cirkulära) livsmedelsförsörjningssystem - användbara i Sverige och internationellt - i tätort, på landbygd och inte minst i flyktingläger och läger för länder drabbade av orkaner och kraftiga översvämningar.

Och teknikutvecklingen? Redan 1995 hörde jag Det naturliga stegets grundare Karl-Henrik Robért påstå att det skulle räcka långt om vi använde oss av redan utvecklad teknik och forskning. 

Vad är framtid och vad är forntid? Vad är trend och vad är nödvändighet? 

"Hundraårsregn" ger oss översvämningar - eller dricksvatten?  
En oro när jag bodde på Djingis var att dagvatten och de allt vanligare "hundraårsregnen" kommer att bidra till att Djingis blev mer översvämningsdrabbat och fuktigt med de hårdgjorda ytorna på Solbjer. När jag studerade Hållbar stadsutveckling hade vi en professor från Väg & vatten på LTH som präntade i oss att "Det vatten som landar på tomten, ska tas om hand på tomten". Vatten som tas upp av marken rinner ofta en meter under markytan och stiger upp till ytan där marknivån är lägre (typ Djingis, söder om Solbjer).
Vision: Tänk om alla hus på Solbjer hade regnvatteninsamling - då skulle vi heller inte bli så sårbara vad gäller vattenförsörjning vid torka eller föroreningar i vattenledningssystemet! 

Borlottobönor. 

E22-planer ger oss mer vägar, trafik, avgaser och buller - eller nytänk kring arbetstider och arbetsplatser? 

Och E22. Ny motorvägsavfart från E22 i Lund planeras vid Ideon. En anledning är att det redan är tjockt med trafik i rusningstid och det väntas bli mer i och med bygget av Brunnshög. Själva tanken på en avfart låter ganska ofarlig och vettig. Men när jag studerade samrådshandlingar såg jag att en del av lösningen innebär att vägen ska breddas med fler filer genom Lund. Forskning visar att ökad tillgänglighet ger mer trafik. En ny avfart ger ingen garanti för minskade köer i framtiden. Om E22 byggs ut och avfarten tillkommer så kommer mycket i Lund förändras som är svårt att ändra tillbaka - omifall vi skulle ångra oss. Redan idag hörs E22 som ett ständigt bakgrundsljud för alla som cyklar, vistas på lekplatser, joggar, fågelskådar, rekrerar sig i sina trädgårdar i östra Lund. Även de väster om vägen hör. Många av oss som bor här drabbas av buller, avgaser och biltrafik.
Vision: Vad skulle hända om vi jobbade 6 timmar om dagen och spred ut antalet trafikanter över fler timmar morgon och eftermiddag, om fler valde kontorshotell där de bor en eller två dagar i veckan istället för att pendla, om fler valde cykel, elcykel, buss, tåg och spårvagn? Jobb-bytardagar skulle kunna göra att du hittade en arbetsplats närmre din bostad och kunde sluta långpendla med bil.

Spenat som såddes efter potatisskörd i augusti.

Gröna väggar och gröna tak lät fint för mig 2010 men är inte tillräckligt när det gäller byggnader som ska bidra till hållbara livsmiljöer i hundra år. Inspirerad av Tyskland hoppas jag se en tradition av byggemenskaper växa fram. Jag är nyfiken på vad som kommer att ske. Ännu är inte första spadtaget taget :)

/Sara Nelson

Civilingenjör som studerat Hållbar stadsutveckling (45 p.) och gått folkhögskolekurs i grönsaksodling, aktiv i omställningsrörelsen bland annat genom föreningen Bygga & bo i Lund. 

Hållbarhetsveckan i maj

Föredrag på Stenkrossen och på plats på festivalområde på Stortorget

Sara Nelson och Natalia Batista samlade en liten åhörarskara på Stenkrossen. Sara berättade allmänt om föreningen Bygga & bo i Lund - om vad vi gjort och om framtida planer. Natalia berättade om hur det är att vara sin egen byggherre. Vi delar gärna denna historia med fler.

På Hållbarhetsfestivalen mötte vi besökare, visade hur en topplistbikupa ser ut och frågade barn hur deras önskeboende skulle kunna se ut. 

Intill oss stod Vattenhallen och lät besökarna tillverka små vindkraftverk. En mycket enkel, pedagogisk och rolig konstruktion. Något för alla tekniklärare att ta efter!